För det första, så kan jag säga att jag aldrig gråtit så här mycket som jag gjort just nu.
Jag råkade hamna i en diskussion med mamma och tja, jag är ett nervvrak nu.
Att beskriva allt är bara så onödigt för såna här saker händer ofta och händer allt oftare.
Min mamma är en sådan person som avskyr andras åsikter och om hon inte får sin vilja igenom trycker hon ner alla med att dra upp en massa saker som hänt tidigare.
Jag vet att jag kan vara rätt slarvig hemma och kanske ibland rent ut "kaxig" mot mina föräldrar.
Men måste jag vara snäll hela tiden?
Ärligt talat så tror jag ingen orkar att bete sig perfekt mot andra hela tiden.
Jag säger inte att det är enbart hennes fel, men jag undrar om hon någon gång tycker att hon har varit dum mot mig??
För alla nätter som jag gråtit över alla misstag jag gjort här hemma. Att jag skjutit upp läxorna till sista minuten och att jag bara sitter och spelar ibland för att jag bara vill komma bort.
Ja, allt tar hon upp och jag känner mig hemsk, nej jag är hemsk. Jag intalar mig det hela tiden.
Anledningen till att såna här saker händer oftare är att mina föräldrar nu ska skiljas.
Min mamma säger hela tiden till både pappa, min lillebror och mig hur mycket hon hatar våran pappa.
Ja, jag känner inte så stor kärlek till min pappa heller pågrund av hans hemska temperarment.
Vilket jag antar att jag ärvt lite av (och den delen hatar jag av mig) och jag försöker arbeta bort det så gott det går.
Så nu istället för att bli arg så blir jag bara tom och deperimerad.
Vilket är mycket bättre för alla runt omkring och då slipper jag även höra hur de avskyr mig för att jag blir arg.
Men i alla fall så ska mina föräldrar skiljas och så ska vi flytta (för vi kan inte bo kvar här, varken pappa eller mamma av flera anledningar)
Så det förklarar varför jag inte varit aktiv denna månaden på mina andra bloggar.
Därför skapade jag den här bloggen för att jag ska få skriva av mig lite om dessa saker.
Jag mår skit... men jag känner inte att jag förtjänar att gråta. Det är tankar har jag tack vare allt som hänt genom åren.
Ni måste förstå att jag har ingen jag kan prata om dessa saker med. Därför måste jag skriva det här.
Jag har ingenstans att ta vägen här hemma förutom till datorn. Jag bor på landet och jag har inga kompisar här. För alla bor i Mellerud eller ännu längre bort.
Man tänker inte på att jag har det så här när ni ser mig bete mig som "vanligt" men det är såhär jag har det och jag vet att det finns många fler människor som har det likadant.
Inte helt likadant då, men det är också en sak till varför jag inte kan känna att jag förtjänar att gråta. För det finns människor som har det värre och varför gråter jag då över mina betydelselösa problem. Jag intalar mig sånt och jag är inte rädd för att säga det.
För det är så jag tänker nu genom alla år som folk har trycket in det i min skalle och hur man än säger att det är fel så ändrar det inte sättet jag tänker.
De kanske inte har gjort det rätt ut men dessa saker har växt fram helt enkelt.
Jag kan inte sätta mig själv framför andra och det kommer säkert leda till att jag gör mig ännu mer ledsen i framtiden och det är jag medveten om.
Det är dessa slags saker som kommer komma upp på den här bloggen.
Jag klarar inte av att ha dessa saker inom mig längre och jag kan inte göra något mer än att tala ut för det finns inget jag kan göra åt förrän jag kan ta hand om mig själv med jobb och allt.
Därav kommer också namnet: Boku wa mada miseinen (jag är fortfarande minderårig)
Så nu vet ni det.
Det här blev ett väldigt långt inlägg och jag blir förvånad om du läst ända hit, men också på något sätt glad.
Jag ska se till att göra några uppmuntrande inlägg tills att jag måste skriva något liknande igen.
